I en demokrati måste alla ta ansvar för styrelseformen. Men ansvar är något vi bara kan kräva av vuxna människor, och antalet vuxna krymper dramatiskt i dag.
Mycket starka krafter, t.ex. Nöjesindutrin (vars mål är att underhålla oss, massera våra skrattmuskler) och Bekvämlighetsindustrin (som vill rädda oss från ansträngning, smärta och -- Gud bevare oss! -- perspiration) arbetar för att, om inte direkt hindra oss från att bli vuxna, så åtminstone ge oss chansen att slippa.
(Med konsekvens att det numera är vardagsmat att träffa 40-åriga "pojkar" och 50-åriga "tjejer" som ryggar tillbaka inför ord som "man" och "kvinna". Redan Noel Coward oroades över detta: "What's going to happen to the children, when there aren't any more grown-ups?")
Men eftersom demokrati kräver ansvar och ansvar kräver vuxenhet går ekvationen inte ihop. Ett samhälle som försummar folkbildning och inte ens försöker stävja infantilismen degenerar. Den bör inte kallas demokrati utan infantokrati.
I en infantil tid blir själva barnen kultföremål. Barnen sitter inne med alla svaren (sägs det). Vuxna är, underförstått, moraliskt impotenta hela bunten. Det gäller att återerövra barnet i sig själv, att bli en evig tjugoåring.
"Jag frågar mig till slut vad det är som har hänt, vad det är för en olyckshändelse som har drabbat vår generation, som gör att den plötsligt betraktar de unga som bärare av allehanda absoluta sanningar. De unga, de unga, de unga... Det är som om de hade anlänt i rymdfarkoster...
Det måste ha varit en längtan efter att se allt börja om från början igen, och en medvetenhet om att vara offer för bristande självförtroende, som drev oss att på ett enfaldigt vis lämna över alltings nycklar till ungar som dessutom inte visste vad de skulle användas till. Det som hände mellan 1950- och 1970-talen är både fascinerade och skrämmande."
(Federico Fellini)
Vi lever i en tid som ständigt talar om barnens rättigheter. Men ingen säger något om de vuxnas rättigheter -- att vara vuxna, att slippa spela naiva, slippa bära baseballkeps och slippa lyssna på Latin Kings. I dessa tider vågar ingen, annat än i enrum, hålla med Harry Martinson, som skriver
"Barn är värdefulla först i relation till en kultur som
gör dem till något annat än rödkindade idioter"
Ingen vågar, för det är tabu att häda kultföremål. Då är det nästan befriande med moderna dagisar som kallar barnen för "materialet"...
Martinsson har mer att säga i frågan. Han talar om "kubiarkin", väldet över kuben. Det handlar om
"makt att göra alla sina mänskliga fel i tre, ja, fyra dimensioner, men med ett psyke som förut inte ens förmått att balansera sig till hjälplig rättfärdighet ens i två dimensioner.
En viktig nyansering: Det är skillnad på lekfullhet och infantilitet. Att kunna leka, kunna vara barnslig är en sak, att inte kunna vara vuxen, en annan. Barn är barnsliga men endast vuxna kan vara infantila. Att skämma bort barn kan vara en kärleksakt, att skämma bort vuxna leder till infantilitet i kubik, till kubiarkin...
Allt enligt Horatius, ledare för det barnsligaste partiet i landet. Partiet som vill främja lekfullheten -- genom fester, storbak, vitsar, lekklubbar -- lika mycket som den vill bromsa infantilismen. Bakpartiet bekämpar det onda homeopatiskt.
(Jag förbereder mig nu på alla hatbrev. Min roll är, som Ni märker, dubbel. Jag är en clown som lockar med bakelser, som vill få Er att skratta, men också en glädjedödare som vill att Ni ska gråta. Killjoy was here!)
I den nya dimensionen var civilisationens mänskor som barn och bar sig åt som barn. En dag skulle de i överensstämmelse med sin nydimensionella äventyrshåg göra generalprovet. Då skulle de förvuxna barnen prova de förvuxna leksakerna. Och då. --- Då var världens stora ultramaterialistiska julafton kommen.
Ja, det var sannerligen barnets århundrade."
BARNSLIG ÄR INTE INFANTIL
Vilket alltså inte har något att göra med Homo ludens (den lekande människan).