Det sägs att "tvåtredjedelssamhället" (ett samhälle med ökande digitala klyftor) är oundvikligt -- om man inte kopplar upp hela befolkningen på Nätet. Lösningen är alltså linor, jämlikt fördelade.
Denna lösning är lika skön som mötet mellan en Tamagotchi och en visslande nyckelknippa på ett löpande band. Bakpartiet har ett vackrare och mänskligare förslag. (Och svårare, naturligtvis. Bakpartiet vänder sig inte till de lata.)
Låt oss för det första vara helt ärliga. VILL vi verkligen -- handen på hjärtat -- förhindra tvåtredjedelssamhället? Vissa vill, andra bryr sig inte, vissa vill inte. Sanningen är nog den att långt ifrån alla tycker illa om uppdelningen vinnare-förlorare, bara de själva får vara vinnare.
Jag besöker ibland IT-mässor och noterar med skräckblandad fascination vilka signaler IT-folket (konsulter, webdesigners, affärsmän, m.m.) sänder ut:
"Undan, pack! Här kommer JAG, och JAG är en VINNARE, en FRAMTIDSMÄNNISKA. Till skillnad från er -- ömkliga, långsamma nofuturekids."
Ur själva deras gång och kroppshållning kan man utläsa var de anser sig höra hemma i hierarkin. Vill verkligen dessa "framtidsmänniskor" att alla ska vara vinnare som de? Det kan vi inte utgå från. Vill de sälja flera modem, kablar, Internetabbonemang och Bygg din alldeles egen hemsida-kurser? Det kan vi säkerligen ta för givet.
Nå, vad föreslår Bakpartiet att man ska göra åt saken?
Ingen skulle komma på idén att förbjuda öar i oceanen, eller att rationalisera bort pausen från musiken. Låt oss då på samma sätt acceptera och tillåta analoga "öar" att fredligt och jämlikt samexistera med den digitala oceanen. (Egentligen är det ju oceanen som är analog, och öarna digitala. Antal procent uppkopplade i världen är litet. Fast detta håller på att ändras i ett rasande tempo. Morgondagens balla statuspryl blir väl att känna någon som inte har e-mailadress;-<
Använd förnuft och måttlighet. Våga säga: "Inköp av pizza (bara som ett exempel) behöver* inte digitaliseras. Vi låter denna och andra livssfärer förbli analoga. Vi låter folk i olika yrken arbeta som de gjorde förr (före Internet). Utan datorer, utan linor. Vi kallar dem inte "förlorare" bara för de inte är on-line. De har naturligtvis samma värde som andra, är lika mycket "vinnare" (om man nu måste tänka i dessa infatila termer). De sysslar bara med andra saker."
Tyvärr har IT, som gärna framställs som "ett helt nytt, revolutionerande fenomen", byggts på ofräsch grund: grumliga, obakade tankar, floskler och slagord ("Jag finns på Nätet, alltså finns jag." Jojo, den tankelata människans våta dröm.), en barnslig lust att slå världsrekord, trendkåthet, intolerans, mjuk-tyranni (kedjor av rosor i stället för järn). Men tyranni är ett gammalt paradigm. Vi kan inte slå oss på bröstet och skryta över vår progressivitet, vårt fantastiska paradigmskifte, om vi samtidigt faller in i en gammal tröttsam trall, den som delar in människor i vinnare och förlorare, eller på datorspråk: ettor och nollor. Vill man vara framtidsmänniska får man allt jobba lite hårdare på saken.
Men exakt vari består det tyranniska, frågar Ni. Till stor del i tempot. Snabbheten är återigen bov. Allegro furioso e barbaro -- om IT vore ett musikstycke skulle detta vara föredragsbeteckningen.
Lyssna på en författare som långt bättre än jag belyser de "snabba växlingar som gör känslan av tillvaron bisarr och hemlös":
Människan har antingen vi vill erkänna det eller inte en ständigt medsmygande känsla av absurditeten i civilisationens ständigt stegrade takt. Hon inser till hälften att ett accepterande av en fortgående civilisationsstegring måste rubba själva livstrivseln i dess balans och bli en i oerhörd skala tillämpad otrohet mot alla kända värden. Ty värdena är vår känsla av värde. Därför måste vi hinna värdesätta med bevarad balans.
Att okritiskt bli hänförd över att civilisationen håller på att bli en racer är kriminalitet.
I läroböcker berättas ofta rörande anekdoter om den oförståelse berömda uppfinnare ha fått röna av sin samtid. Men så bör det ju vara. I fall man begär omedelbar förståelse för det nya så begär man därmed idel och omedelbart verkande otrohet mot det gångna.
(Harry Martinsson)
Begrunda dessa ord!
*Ett samhälle som kallar sig högtstående får inte sammanblanda behov och lust hur som helst. Det hör infantokratin till. Vi behöver sannerligen reda ut begreppen. Nalle:"Ring, ring!" Nallemissbrukare: "Ursäkta, jag måste svara!" Horatius: "Vadå MÅSTE? Väntar du ett viktigt samtal? Eller menar du att du HAR LUST att svara? Själv har jag kanske, i ärlighetens namn, lust att ge dig en örfil. Hur skulle det se ut om jag alltid gav efter för denna lust. Hmm... idén är kanske inte så tokig. Var glad att jag inte ser detta som ett betvingande tvång. "