Den cancerartade tillväxten av mobiltelefoner i världen har två problematiska aspekter, ett materiellt och ett etiskt.
Dels fylls atmosfären med strålning, "electrosmog", vars effekter vi inte vill konfrontera på ett vuxet, moget sätt. (Affärerna går ju så bra och det ju så KUL att kunna ringa kompisarna från bussen eller Systembolaget eller Café Opera för att "kolla läget".)
Man vill också intala oss att strålning från mobiltelefoner, som påverkar och t.o.m. slår ut instrument i flygplan, pacemakers, rullstolar, m.m. inte skulle ha inverkan på människokroppen, som är ett oerhört mycket känsligare instrument. Fan tro't!
Så här skriver Callum Coats i "Living Energies", en bok om Viktor Schauberger (till vilken vi har anledning att återkomma framöver).
What long-term effect the ceaseless bombardment of the body's very sensitive, electrically charged cells by the veritable salad of electro-magnetic emissions in the way of high-tension cables, radio, television, radar, microwave ovens and transmitters, etc. has on the overall health is a matter for serious conjecture.
(Vi kan bara ana vilken långtidsverkan det obönhörliga bombardemanget (att förlikna vid en veritabel sallad) från elektromagnetiska källor såsom högspänningskablar, radio, TV, radar, mikrovågsugnar och -sändare, etc. har på kroppens sensitiva, elektriskt laddade celler.)
Den andra aspekten av telefåneriet är av etisk och miljömässig art. Det handlar om vad som händer med våra rum, och vad som händer med känslan för takt och diskretion. När nallemissbrukaren (han/hon som aldrig frågar sig om det är lämpligt eller olämpligt, viktigt eller oviktigt, att svara i telefon) kapar restauranger genom att inrätta sitt temporära kontor där, förjagar varje uns av rofylldhet och trevnad från kaféer och andra centripetala lokaler, som t.o.m. svarar i nallen under pågående symfonikonsert (det är sant, det finns sådana fårskallar) -- då närmar vi oss nästa paradigm: den Globala Telefonkiosken. (Den globala byn, som gjorde bönder av oss alla, var illa nog.)
Här får man inte hemfalla åt den bedrägliga logiken att "det som är bra för Ericsson är bra för Sverige", dvs. för svenskarna. Då kan man lika gärna säga att det går bra för Sverige, eftersom det säljs psykofarmaka som aldrig förr. Tvärtom: det som inte är bra för invånarna i ett land är inte bra för landet. Många sjuka celler gör ingen frisk kropp.
Vad ska man då göra? Bakpartiets föreslår:
Detta har sin grund i ett missförstånd, eller vulgarisering, av begreppet distansarbete. Visst håller gränsen mellan fritid och arbete på att suddas ut. Att detta skulle vara själklart gott har dock inte bevisats. Och det får banne mig inte betyda att DITT arbete ska få störa MIN fritid hur som helst.
Arbete och arbete... jag misstänker att en stor del av s.k. arbetssamtal i offentliga lokaler endast har som mål att få nallaren att känna sig viktig, eller viktigare. Med mobiltelefonens hjälp lever dessa individer hämningslöst ut sin infantilitet. Eller så har de verkliga psykiska problem, i vilket fall de snarare borde söka professionell hjälp än att amatörmässigt bearbeta sitt mindervärdeskomplex på lokal.