I juni 1997 dömdes tre ungdomar till ett mycket högt straff för ett ovanligt brott: de hade stulit en stoppskylt.
Christopher Cole (20), Thomas Miller (20), och Nissa Baillie (21) stal trafikskylten från en korsning i närheten av Tampa (USA) i februari 1996.
Nu är inte trafikskyltar speciellt värdefulla föremål, inte på något sätt jämförbara med diamanter eller tavlor av Leonardo da Vinci. Det var här snarare stoppskyltens funktion som var värdefull, nämligen att få bilister att stanna. När stoppskylten saknades körde tre andra ungdomar i artonårsåldern sorglöst genom korsningen, krockade med en husvagn (semi-trailer truck), och dog.
Trafikskyltstjuvarna dömdes till vardera femton års fängelse. (De hade kunnat få femtio!)
Vad lär vi oss av detta, mer än att inte snatta trafikskyltar? Jo, att stoppet är viktigt, rentav livsviktigt.
Det vill säga, i trafiken.
I samhället för övrigt pågår sedan årtionden tillbaka en nedmontering av stoppskyltar. Den som säger:
Bromsa!
Stanna!
Ta det lite lugnt.
Låt oss se en lagom snabb utveckling istället för rasande snabb.
Tänk efter, före.
Mera navelskådande!
är inte riktigt klok. Bakåsträvare, reaktionär perukstock, fascist, mörkerman... dessa är några av etiketterna man får bära om man talar väl om stoppskylten -- utanför trafikens sfär.
Obegränsad fart tycks alltid och i alla lägen vara av godo. (Erotik bekräftar regeln.) Att farten kan leda till tunnelseende och infantilism bryr vi oss inte om. Sådana tankar bromsar. I vårt fartdruckna tillstånd har vi inte ens tid att fråga vad de bromsar. (Möjligen tunnelseende och infantilism.)
Ett samhälle som bildligt talar demonterar stoppskyltar riskerar att existensiellt köra i diket, filosofiskt köra ihjäl sig. Varför inte på en gång bygga den Bromslösa Bilen, varför inte förorda en samhällsutveckling efterliknande lämmeltågets princip, eller kanske den skenande buffelhjordens?
Det är ett symptom på samhällets ultramaterialism att utdöma hårda straff till dem som stjäl stoppskyltar, samtidigt som man prisar och premierar de "ständigt lärande" (hoppsan, så progressiva vi blev i ett huj!), ständigt anpassningsbara Prestissimomänniskorna. (Sävliga norrlänningar kan gå hem och dö ut.)
Å ena sidan konstaterar man att stress är 1900-talets stora sjukdom. Å andra sidan stressar man folk (gärna i Kunskapssamhällets namn, det låter så humanistiskt) till ett allt hetsigare livstempo (Allegro Furioso!), med allt färre pauser, allt mindre andrum. --A--N--D--E--R--U--M--
T.o.m. i restauranger (förr lugna oaser) ska man numera vara ständigt nåbar, konstant on-line. På det här sättet täpper vi till de andninghål som låter oss uppleva att vi är
- varelser av kött och blod, inte databanker.
- potentiellt visa människor, inte Pavlovs (och Skinners och Taylors) fartgalna hundar.
Det är Bakpartiets uppgift att motverka "stressorerna" (Carl Bildt och gelikar), att, i musikalitetens namn, insistera på sökandet efter det rätta och inte bara snabba tempot, på att pausen också är musik, på att tystnaden är lika viktig som någonsin högfartsbullret.
Annars spelar snart Stockholmssymfonikerna på tid, med startpistol, domare och hejarklack...
Vad vill Bakpartiet?