[8-e mars 2002]
När Gudrun Schyman jämför svenska män med talibaner är det många som tar illa upp. Men man skulle kunna reagera tvärtom också. Vafalls, svenska män lika macho, tuffa och religiösa som talibanerna?
Men det Schyman egentligen säger är "Vi har inte kommit så långt som vi tror". Och det gäller förvisso inte bara feminism och jämlikhetsfrågor. Vi har t.ex. under många år bombarderats och indoktrinerats med tesen (presenterad som sanning) att Sverige gått igenom ett "paradigmskifte". Vi har lämnat industrisamhället bakom oss -- påstår visionärer, furutologer, numera även mannen på gatan. Detta har blivit en magisk ramsa: Förr bondesamhälle, sedan industrisamhälle, nu informationssamhälle (eller kommunikationssamhälle eller kunskapssamhälle). När man hör detta är det meningen att man ska bli glad, stolt och optimistisk. Gärna salivera lite också. "Paradigmskifte" är ett av våra saftigaste ord. (SA.F.T. = salivframkallande tankesurrogat).
Det är fortfarande oklart vad den nuvarande fasen av vår utveckling ska kallas, men de flesta tycks vara överens om att industrisamhället är överspelat.
Jag vill tvärtom hävda att Sverige inte ens på allvar nått fram till industrisamhället. Då tänker jag på industrisamhällets psykologiska sidor.
Industrialismen kunde inte ha förverkligats om folk bott kvar i sina små byar; staden var en nödvändiget och viktig hörnpelare. Med livet i staden följde en ny mentalitet och livsstil -- mindre inbunden, mera utåtriktad, snabb, hektisk, stressande. I byn var 90 % kända för oss, i stan kände man inte ens 10 % av folket. Man fick alltså lära sig att handskas med främlingar en masse. Detta ledde så småningom till en urban mentalitet, storstadsmentaliteten.
Men övergången från en fas till en annan får inte stressas fram, som man gjort i Sverige. I Sverige är urbanitet, både som begrepp och verklighet, ingen självklarhet. Detta är inte elak kritik utan mera ett konstaterande. Svenskar är ofta försagda och det är självklart mer intressant (och enklare) att umgås med de redan kända än de okända. (I andra länder kan tvärtom den kända vara tråkig och främlingen spännande.)
Hur ofta händer det att man i Sverige går fram till någon på gatan eller kaféet eller T-banan och säger: "Hej, intressante främling, får jag prata lite med dig?". Invandrare gör ibland så, men ytterst få svenskar. Sådan hämningslös närkommunikation är långt ifrån självklar.
Jag har en känsla av att i det här landet vill nästan alla bo i en röd stuga. Inte bokstavligen men bildligen. Den röda stugan står för ett känt universum, en avgränsad, kontrollerbar värld i vilken främlingar inte självklart är välkomna. I en svensk storstad, med massor av främlingar, är det viktigare att ha en bra sköld än att kommunicera.
Där kommer telekom (fjärrkom) in i bilden. En mobiltelefon är en slags kombinerad sköld och röd stuga. I den ryms alla våra vänner (de kända), och genom den får alla vi gillar tag på oss (plus några andra). Har vi tråkigt bland okända ansikten är det mycket lättare att ringa en kompis än att tilltala någon okänd. (Han kanske är utomsvensking!) Ringa förresten, det räcker med att bara sitta och knappa på apparaten, nallen har ju så många roliga menyer.
Jag säger nu inte att ohämmad kommunikation är bra och försiktig distansering dålig. Det viktiga och centrala är att känna sig själv, och det också som nationell varelse. Telekom (fjärrkom) blir i praktiken ett sätt att smita från och slippa närkom, med vilket jag menar att ha öppna kanaler till folk omkring oss, kända som okända. Det är snarare närkom vi behöver än fler mobilmaster. Industrisamhällets positiva läxa är URBANITET -- det är detta vi behöver lära oss, inte att wappa mera eller skaffa datorkörkort.
Vi är som en student som flyttas upp en klass utan att ha klarat provet. De lättsinniga lärarna (politikerna, visionärerna, m.fl.) har smickrat oss, strukit oss medhårs och gjort oss oklädsamt malliga. För tusan, det är inget fel att leva i ett bondesamhälle! Det är rent av charmigt. Men det är inte charmigt när man inbillar sig att den digitala rekvisitan är mer än rekvisita, att vår högteknologiska industri gjort oss till "framtidsmänniskor" och Sverige till ett "framtidsland". Det är mycket större att vara ett nutidsland, en nutidsmänniska.
Låt oss alltså inte blanda ihop paradigmskifte med kostymskifte. Vissa saker bör bara kallas kalsongskifte. Och ny kåpa eller logo till nallen har ingenting med identitet att göra, tvärtemot vad Nokia och Co. vill göra gällande.
