[22-e febr. 2002]
Det talas mycket i dessa dagar om hur feminismen sprider sig i politiken. Åtminstone vill alla partiledare kalla sig feminister. (Utom möjligen Alf Svensson.) Det blir ju så många obekväma frågor om man inte gör det... Nå, jag gillar frågor, så jag kallar mig sexinist. (Det kan ses som en korsning av feminism och sexism. Alltså en radikal höger-vänstersyntes.)
När jag i Sydsvenskan läser en artikel om alla våra feministiska partiledare skrev jag följande respons:
TO: daniel.ryden@sydsvenskan.se, matilda.hanson@sydsvenskan.se
FROM: Ladislaus Horatius (minutpartiet@djupband.com)
SUBJECT: politikerna surfar på ytan i feminismfrågan
Salve!
Feminism och jämlikhet hit och dit... Vi lever i ett samhälle vars logik, och inte minst politik, i första hand är kvantitativ. Pengar, statistik, det mätbara -- sådant är VERKLIGT. Man talar visserligen mycket och vackert om kvalitet, men snacka går ju.
Hela jämlikhetsdebatten behöver fördjupas. Just nu surfar vi på ytan, djupband lyser med sin frånvaro.
Den radikala och obekväma frågan handlar inte så mycket om jämställdhet (ofta till stora delar en fråga om kvantiteter och millimeterrättvisa: "hur mycket får jag, hur mycket fick du?") utan om JÄMVIKT -- mellan hemisfärerna. Hjärnhalvorna indikerar mycket bättre det motsatsförhållande som vi behöver balansera -- i samhället som hos individen. Teknokrati och extremt poetisk humanism kan stå som exempel på dessa polära kvalitéer.
Hur fri är kommunikationen i dag mellan konstnärer och bredbandsprofetörer? Mellan tänkare och handlare? Har vi någon livlig debatt mellan politiker och filosofer? Är det här ett kommunikationssamhälle, eller bara ett Tjäna en massa pengar på telekommunikation-samhälle?
Att en stadsminister har högre röst, bröst och kjol gör inte nödvändigtvis politik mera "kvinnlig". Bara en aning trevligare att titta på. ("75 % av svenskarna kan tänka sig en kvinnlig stadsminister", tidningsrubrik för några månader sedan). Politik är en ritualiserad mjuk kampsport med mycket strikta regler, och saknar det mesta av vad jag skulle kalla "kvinnligt tänkande". Vänster hjärnhalva alltihop, vare sig man går i byxor eller kjol. (Förresten, kvinnorna kan gå i båda, till skillnad från män. Jämlikt?)
Apropos att alla partiledare nu kallar sig feminister ska vi inte glömma talesättet Där alla tänker lika är det ingen som tänker särskilt mycket. Jag tror inte att italienska politiker skulle kalla sig feminister, men där vågade man ändå ha en politiker som Cicciolina! I Sverige är det mera munväder än handling.
hälsning
