"Vi måste lära oss att stjäla tid."
(Publicerad i antologin Tiden är. Prisma 1999)
Take your time but don't take mine. Så sa en amerikansk lustigkurre. Det är fyndigt sagt men saken har som alltid flera sidor.
Jag är en inbiten kaféhabitué. Speciellt på somrarna sitter jag och dricker té och ser människor gå förbi. Just denna sommar har jag druckit en stor mängd te på Vadstenas uteserveringar. Och jag är en tidstjuv. Jag tar andras tid. En vän går förbi och hejar på mig. Som en spindel drar jag in henne i mitt (analoga) nät. Bandbredden är hög, den kan inte bli mycket högre. Alla sinnen är on-line. Vännen tittar visserligen på klockan och säger att hon måste gå, men jag släpper inte henne förrän vi har talat ut och avhandlat åtminstone de mest väsentliga småsakerna. Nytt jobb, nya rynkor (fast det säger jag inte högt), kärlek och sorg och likgiltighet och förtvivlan. Folk ses ju så sällan numera. Detta är inget kommunikationssamhälle utan ett tjäna en massa pengar på telekommunikation-samhälle.
Eftersom folk (och jag räknar mig själv dit) ses så sällan numera låter jag inte vännen gå förrän vi bottnat, hittat en stämning, synkroniserat våra stämgafflar med vårt gafflande. Livet är för kort för att bara surfa på ytan. Och jag vet att vännerna egentligen är glada för att jag stjäl deras tid. De saknar själva sinnesfattning för att bli tjuvar. Ändå är det just det som behövs. Vi måste lära oss att stjäla tid.
Det är inte bara varandras tid vi behöver stjäla. Vi måste också plundra oss själva. Ta från de rika och ge till de behövande fattiga. Min själ är fattig, den behöver en present. Så jag stänger av datorn och sätter mig på gräsmattan och tittar Nyponstina djupt i ögonen. Min katt eller katten som äger mig spinner och morrar. Jag har inte tid med detta. Fast vid närmare eftertanke har jag det. Det är bara att jag inte tänkt efter närmare. För jag har inte haft tid att tänka efter. Fast när jag tänker efter har jag det. Fast då får jag verkligen tänka efter. Och så vidare.
När jag vågar vara en tjuv blir allting klarare. Robin Hood är den mindre boven. De stora tidstjuvarna kallas aldrig tjuvar, de är bara effektiva och rationella och tillväxtorienterade. Som cancercellen ungefär. Eftersom perversionen blivit normalitet måste normaliteten kännas smått kriminell, det är väl så det är. Det är de stora tidstjuvarna som inte hamnar i fängelse. Flanörens kavaj är rutmönstrad. Vi har ställt världen på ända, fram är bak och upp är ner och jag har inte tid med det här men någon gång måste jag få tid till det och när ska det bli egentligen det kanske ordnar sig med en bättre Filofax och förresten sådana här långa meningar har väl ingen tid med numera de kräver ju otroligt mycket luft och det har man inte när man bara andas med nästippen ska det fungera måste man ta ett ordentligt djupt andetag nästan som Stora Stygga Vargen i sagan och när ska man få tid med det kalendern är full vart tog skiljetecknen vägen då måste man ju stänga av datorn och stanna upp och stå stilla och kanske missa en massa viktiga meddelanden för att inte tala om alla intressanta TV:program!!!
Just det.
