[Först ett brev från en bekant, Y.F.]
Sitter i Pajala. Den som inte varit här uppe kan inte
veta vad tystnad är. Jag skulle själv kunna starta
ett tysthetsparti om det inte vore risk för att det
skulle missförstås i det här landet, och tas som
en bekräftelse att slippa höja rösterna.
Jag ansluter mig till ditt minutparti. Men däremot
skulle jag vilja reagera på sista punkten: jag gillar
inte att ordet vulgär relateras till barn. barn är
aldrig vulgära. Eventuella bråk på julen är deras
sätt att leva ut vuxenvärldens frustration, ångest,
etc.
Sedan reagerar jag även på att folket snackar om
kvalitet men jagar kvantitet. Jag anser att det är
precis tvärtom.
Att säga som du gör är lite nedvärderande, folk är
inte så dumma, de kan bara inte finna koden för
livet. Jag skulle kunna jämföra det med vit mat; vi behöver mat och äter så kallad vit mat; raffinerad och behandlad mat där ingen näring finns kvar. Det skapar ett ständigt sug efter mer, det blir ett
beroende. Ju mer vit mat en människa äter,
desto mer vill hon ha. Och det blir TUNGT att byta
kostvanor. Fiberrik och levande mat skapar
däremot en mättnad och bromsar suget. Detta gäller även det mentala; kvalitet stillar hungern, det gör inte vår moderna kultur med så mycket icke-kvalitet som vi konsumerar. Och
nästan inte kan undvika. Det är som att vara i
staden; man indandas skiten även om man vill leva
ett annat liv, och blir "besmittad". Hajjaru vad jag
menar??
Y.F.
Hej Y.
Det är intressant, och säkert inte alls konstigt, att man läser min lilla deklaration för Minutpartiet med de förbehåll som du har.
När jag talar om julafton och barn ("Frågan om jämlikhet har vulgariserats och liknar mest barnens bråk på julafton när de inte får lika stora och dyra leksaker") är avsikten knappast att tala illa om småttingarna. Lät det verkligen så? Jag avsåg att påpeka att "vuxna" kan vara riktiga barnrumpor, men de är skickliga på att dölja och skönmåla sina barnsligheter (sminka har man åtminstone lärt sig).
Jag är beredd att hålla med om att barn inte är vulgära. Sådana strängar får lyran först senare. Barn kan visserligen vara grymma, elaka, mobbande, stundtals även döda varandra, men vulgaritet kommer senare. Låt oss vara försiktiga med att göra helgon av de små. Jag anser att alla på jorden (vita som svarta, unga som gamla) är i större eller mindre grad syndare. Vi sitter i samma båt och inga grupper -- kvinnor, barn, svarta, judar, homosexuella -- kan aspirera på kollektiv helgongloria. (Möjligen enskilda individer.)
Så försvara inte barnen från den som inte vill dem illa, se hellre att barn och vuxna kan vara lika goda kålsupare vad gäller "julklappar". Och skuggan är naturligtvis tänkt att falla över de vuxna.
Att "folket snackar om kvalitet" har jag inte skrivit. "Folk" var ordet jag använde. Jag må vara politiskt rätt oskuldfull (bättre än prostituerad) men jag väljer orden med viss eftertanke.
Det jag ville komma åt är en paradox, medan du tycks vilja försvara en part som du anser att jag "nedvärderar". Jag vidhåller paradoxen: folk pratar om kvalitet men jagar kvantitet. Vissa gör det mer än andra, förstås. Näringsliv, IT-sfären, management, politiker har presterat väldigt mycket varmluft kring "kvalitet" och "kvalitetstänkande" de senaste 10 åren. ISO 9000 t.ex. påstås handla om kvalitet. Själv ser jag ISO 9000 som en effektiv kontrollmaskin, lika mycket del av kvantitetstänkandet som löpande bandet.
Att sen "vanligt folk" blivit "smittade" och inspirerade till begreppsförvirring betyder inte att de inte får, och bör, kritiseras. Få skaffar sig dåliga vanor helt på egen hand, men det betyder inte att man saknar ansvar. Att se "folket" som icke ansvarigt för sin mat, sin luft och sina ledare (som du tycks (?) göra), är inte det också ett sätt att nedvärdera? Vi lever ju inte i Sovjetryssland, man kan inte skylla allt på staten och kommersen.
Det må vara TUNGT att byta kostvanor, men vem har sagt att livet ska vara lätt? Kanske pop-politikerna .
Vare sig vi förvirrar oss själva eller låter andra sköta detta smutsiga jobb återstår faktum (det är åtminstone ett faktum för mig), nämligen att vi sammanblandar på ett förrädiskt sätt kvalitet med kvantitet, content med container, tillväxt med utveckling (Större är bättre-logiken ).
Även om ditt brev till viss grad är ett exempel på vad som ibland kallas "the new sensitivity" (alltså politisk korrekthet), är jag glad för det. Kritik från den som vill en väl är värdefull. Inte minst när det fungerar som en invit att förstå, klargöra och nyansera sina tankar.
Alltså, tack!
Ditt budskap är tid att tänka, som jag uppfattar det. Tid är ju en dyrbar
resurs som man ska använda väl, men det är ju lika viktigt att slösa med
tid. Det är när man "slösar" med tid, dvs sitter flera timmar och gör
ingenting, som man oftast får de bästa idéerna. Själv slösar jag med tid
genom att ta långa duschar, osv. Brain Stilling är bättre än Brain Storming.
Bra synpunkt. Ordet "slösa" är tveeggat. Det finns inga objektiva generella sanningar. Det som vissa kallar "att göra ingenting" är verkligen att göra något, och det som vissa kallar aktivitet kan vara ett stort ingenting. Så din långa dusch låter ej som slöseri för mig.
Jag utgår ifrån att Minutpartiet har ungefär samma seriositetsgrad som Kalle Anka-partiet. Är det ämnat att vara något annat räcker det nämligen inte med att bara ha en "filosofi" att stödja sig på.
Du är kompromisslös, du. Antingen seriös eller Kalle Anka. Det är just denna antingen-eller-attityd jag ifrågasätter. Det måste finnas nyanser i livet; saken handlar inte om on-off (2 trånga alternativ) utan om en skala från det mest allvarliga till det mest tramsiga. Och den skalan är inte alltid vad den synes vara; jag kan tycka att de "seriösa" partierna ibland är rena Kalle Anka (eller Joakim von Anka). Självklart ligger Minutpartiet i ett annat läge än socialdemokraterna eller högern -- utan att för den skull hamna i Kalle Anka-hörnan.
Jag förstår inte hur folk ska kunna rösta på ditt parti när det inte framgår vad ni egentligen vill. Ok, ni vill på något sätt omvärdera tidens betydelse och viktighet, men hur? Allt mynnar ju till syverne och sist ut i realpolitik. Vill ni ge folk mer tid genom att ändra arbetsmarknadslagstiftningen? Eller ska man införa skattelättnader för långsamma människor? Bidrag för saktfärdiga?
Vi välkomnar dina förslag, även om de har något av Kalle Anka över sig.
Jag tolkar hela iden med Minutpartiet som ännu ett sätt för dig att försöka väcka uppmärksamhet. Du har ju försökt med att dra i nödbromsen på X2000 och att utmana Birgersson på duell. Vet inte om du blev tagen på mycket större allvar efter dessa hyss och tvivlar ärligt på att Minutpartiet kommer att bidra särskilt mycket till det heller.
Det här får jag höra titt som tätt från folk som inte har höga tankar om mig. Men det är skillnad på uppmärksamhet och uppmärksamhet. Har du någonsin sett ett hemma hos-reportage med mig? Blottar jag mitt privatliv i blaskorna, eller är det min filosofi som ges uppmärksamhet? Och vad är det för fel på det senare? Alla partier försöker få uppmärksamhet för sina idéer, på det sättet är Minutpartiet inget undantag. Om jag kan skapa en filosofisk uppmärksamhet -- märk politiken! -- är jag glad.
Ingen hänsyns tas till sekundvisaren ändå. I tidtabeller är alltid minsta enheten minut.
Men vem har talat om förbud? Jag använde ordet "bort" (med sekundvisaren). Menar jag förbud så skriver jag nog förbud. Den (erkänt onyanserade) politiska termen "bort" indikerar något mindre önskvärt, något vi har för mycket av. Ur Minutpartiets perspektiv är det som sekundvisaren står för (ej själva pinnen!) icke önskvärt.
Detta gäller allmänt dina/era motioner, det handlar om kritik av förvisso konstiga prioriteringar och inställningnar till materiella ting. Detta är saker som verkligen behövs diskuteras men de är inte saker som man bör lagstifta om! Ett tvång skulle vara ett större ont än fenomenet i fråga vi försöker råda bot på menar jag.
Risken för den slags tvång ("ingen får använda minutvisare") är i dag synnerligen liten. Vore den större skulle jag uttryckt mig annorlunda, för det är förvisso inte tvång jag vill ha. (Jag försökte skriva det mellan raderna.-)
Och politisk makt söker man väl för att kunna förändra lagar och
regleringar? -- Inte för att få publicitet va?
Att förändra lagar har sin plats. Möjligen för stor plats i dag. Men detta måste/borde föregås av eftertanke, seriösa diskussioner och samtal.
Olika tempon passar olika och precis som man inte bör pressa på alla ett hetsigt tempo bör man inte pressa på alla ett långsamt tempo.
Du säger till mig att inte påtvinga alla ett långsamt tempo, som om jag kunde göra något sådant. Men vad säger du till alla de aktörer (politiker, företagare, reklammänniskor, mediafolk, etc.) som gör motsatsen, som ständigt driver upp livstempot i utvecklingens, jag menar den rasande snabba utvecklingens namn? Bägge är lika fel, visst. Men det senare felet har vi nästan överallt. Alltså är det det jag kritiserar. Att jag faktiskt är nyanserad kan du t.ex. se i min artikel Till snabbhetens lov.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med
jämvikt jämlikhet. Känns lite illa när en man förkastar t.ex. lika lön för lika arbete därför att "det finns andra saker som är viktigare här i livet (lilla gumman)". Så är det ju men klara orättvisor som har stor (om än inte avgörande) inverkan på folks livskvalité bör motarbetas på olika sätt.
De som säger "det finns viktigare saker här i livet" förklarar sällan vad (om något) de menar. Det gör faktiskt jag.
Eftersom jag är sån av mig att jag inriktar mig på vad som jag tycker bör kritiseras kan detta uppfattas som ett totalsågande men så är inte fallet och jag håller med Horatius i stort i många frågor. hej.
Hej på dig, kollega. Jag är likadan ;-)
Horatius (t)
.
F.A.
[Här följer några repliker som inbjuder till förtydligande. De återges dem med mina kommentarer inbakade.]
"Vad skiljer er från Kalle Anka-partiet?"
(synpunkt från P.R.)
Jag menar att tid är värdefullare än pengar. Utan den kan man inte njuta av sin bil, sina smycken, sin Fairlight. Alltså uppgraderar vi talesättet "tid är pengar" till "tid är mycket viktigare än pengar". Tid är tavlans duk. Det är motivet vi beundrar och diskuterar, men ta bort duken så får vi se vad som blir kvar.
Dessutom skulle jag verkligen aldrig gå med på ett förbud mot en sådan sak som centralmakten inte har nånting med att göra.
Lagstiftning föregås av mycket viktiga skeden, nämligen diskussion, samtal, och substantiell eftertanke. Det är på de nivåerna vi vill ta upp frågan om "sekundvisaren".
Vad gäller publicitet -- tyvärr är det så att det vore omöjligt för mig att delta i den politiska diskussionen utan publicitet. Hade jag massor med pengar kunde jag göra en politisk turné i landet. Men inte ens det är en garanti. Ian Wachtmeister gjorde en privat finansierad valturné 1997, men media valde att tiga ihjäl honom (och alla andra småpartier). Så om Minutpartiet ska höras, märkas, spela någon som helst roll, så behöver det publicitet, ja.
Jag menar att jämställdhetsfrågan är i grunden materiell, den bygger på kvantiteter. Låt oss, som en teori, tänka oss att världen vore helt rättvis på detta plan. Alla är jämställda, lika lön för lika arbete, och så vidare. Skulle vi ha en värld i jämvikt då?
Jag tror inte det. För människan har något i sig som säger "MER", och vissa skulle ändå tycka att de inte hade tillräckligt med jämlikhet. I det här spelet tror jag aldrig man kommer i "mål".
Jag föreslår en annan vinkel på saken, inte nödvändigtvis som ersättning utan som komplement. Eftersom (menar jag) vi troligtvis aldrig kommer att få en materiellt/kvantitativt rättvis värld vill Minutpartiet peka på något som är möjligen viktigare, nämligen jämvikt. Jag vet inte hur stora chanserna är att lyckas med detta, men det är ett bättre spel.
Jämlikhet och jämvikt är som hjärnhalvorna. Den ena räknar (lika lön), den andra snarare känner (harmoni och skönhet kan upplevas, men inte mätas). Det bästa är förstås en balans mellan de både, och det har vi faktiskt i våra huvuden.
Ingen av oss bara räknar hela tiden, och knappast någon räknar aldrig (i Sverige). Men på samhällsnivå är det räkning, skatter, räkning, lön, räkning, utgifter, räkning, räkning och räkning som gŠller. Dvs. kvantiteter. Dvs. manligt tänkande (i snäv betydelse).
Då frågar Minutpartiet, vad är vitsen med fler kvinnliga politiker, chefer, m.m. om dessa kvinnor helt accepterar detta mönster och också bara räknar och räknar och räknar? Vi förespråkar faktiskt ett mycket kvinnligt tänkande, där också omätbara kvalitéer får plats.
Minutpartiet ser musik som en bättre modell för samhället än sport. Musik handlar om att känna, sport om att mäta prestationer på tid (ungefär som löpande bandet, en annan symbol för kvantitetstänkande).
