[27-e febr. 2002]
"Punktlighet, min bäste man,
är för klockor, ej människor."
För mig står sekundvisaren för snabbhet, fragmentisering, och onödig exakthet.
För att börja med exakthet så vi vet när mätning av sekunder är nödvändigt. Men vet vi också när det inte behövs? Hur många gånger om dagen, i veckan eller i månaden behöver vi egentligen mäta sekunder? Visst, de kan vara trevliga att lyssna till, 60 BPM är ett nöjsamt tempo. Men förutom det? Kökstimern nöjer sig med ungefärliga minuter. Om matlagningskonsten inte behöver kortare tidsenheter kan jag också avstå från dem.
Sekunder behöver upplevas, inte mätas. Mätandet kan rentav störa upplevandet. Låt vetenskapens och sportens domäner hålla på med sådant.
TV-nyheterna anser att sekunder är viktiga, men tittare sitter knappast med kronometer i soffan. Många av oss skulle bli glada om den direktsända symfonikonserten fick dra över någon minut så att man också fick höra konsertens slutackord... Eller begär jag för mycket? Privilegiet att få rubba Aktuellt och Rapport har endast ishockey. Sport går före musik i denna värld.
Fragmentisering resulterar i många småbitar där man förr hade färre och större tidssjok. I det gamla Rom indelas dygnet i två (2) delar (detta hade tydligen med lämnandet av legala dokument att göra). Så småningom la vi oss till med timmar, minuter och till sist sekunder. På Brunkebergstorg i Stockholm kan ni (om ni är lagd åt det hållet) beundra en väggklocka som visar timmar, minuter, sekunder och tiondels sekunder (!). Vad ska sånt vara bra för?
Medan Romarna sonika tudelade sitt dygn delar sekundvisaren in vårt moderna dygn i åttiosextusenfyrahundra sekunder (86 400).
Det finns faktiskt en poäng i att räkna antalet sekunder på ett dygn. Hur många av dessa sekunder är vi verkligt levande? Hur många använder vi till vår fördel, hur många får skrivas på den "ohejdade vanans" konto, hur många är rent slöseri eller tidsdödande?
Massmedia som TV och radio är villiga slavar under punktligheten. Ingenstans känns en sekund så obönhörlig som i en TV-studio. Jag blev en gång ombedd att göra några korta (1/2 minut) sketcher till ett TV-program. Jag vet naturligtvis hur lång en halv minut är. Trodde jag. När det blev dags för inspelning avslöjades min kontnärligt såsiga tidsuppfattning. Inslaget fick inte ta 33 sekunder, och absolut inte 38! 30 sekunder prick, DET var en halv minut!
Nyheterna presenterar X antal nyheter på X antal minuter. Allt är minutiöst, eller snarare sekundiöst uträknat. Fredrick Taylor ler i sin himmel (om det nu är där han är).
Att tala om fördjupning i TV är missvisande. Fördjupning tar den tid det tar, inte den tid man har.
När jag håller workshops i min filosofskola VVV (Våga vara vis) sitter vi fyra timmar per gång och dryftar diverse filosofiska frågor. Vissa tycker detta är långt. Jag vill påstå att t.o.m. fyrtio timmar vore kort, men vissa kompromisser får man göra i vår snuttifierade kultur. På fyra timmar hinner man nästan nudda botten.
Observera att jag inte talar om att vara kortfattad. Att vara pregnant och uttrycka sig koncentrerat är en dygd; maximer och ordspråk säger ofta mer i en mening än en demagog gör på flera timmar. Men medan pregnans handlar om att inte använda fler ord än nödvändigt innebär fragmentisering att surfa på ytan, att inte gå på djupet.
Det är här pausen kommer in i bilden. Klokheten sägs med rösten och registreras med våra öron, men det är i den följande tystnaden som förståelsen föds. Den största visdomslärare gör oss bara irriterade om han babblar och babblar utan att ta paus. Instinktivt förstår alla att en pratmakare aldrig kan vara särskilt klok. Tystnad är guld.
Ju mindre tidsrymder vi alltså räknar med, desto mindre tystnad mellan tidsenheterna. Leder detta också till mindre eftertanke, och färre insikter?
Men låt oss inte stirra oss blinda på sekunder och minuter. Ibland är timmar illa nog. Indelningen av dygnet i tjugofyra "lådor" får oss ofta att felbedöma antalet uppgifter vi kan göra väl på ett dygn. Observera väl. Istället för att vara grundliga med få saker är vi halvslarviga med många. Kvantitet framför kvalitet, det är tidens valspråk. Visst, risken är stor att vi skaffar oss magsår redan vid unga år och dör av stress, men oj så många upplevelser vi kommer att ha provsmakat och slickat på innan den dagen!
Det vet alla numera att den som har flest prylar, eller upplevelser, innan han dör, vinner. Så resonerar en kultur som hämtar sin livsfilosofi från sporten. Citius, altius, fortius (snabbare, högre, starkare) är inte bara Olympiadens utan hela Västerlandets paroll. (Vi har kommit långt från farfars buttra förnuft --"Bättre väl gående än illa åkande".)
Allt detta sammantaget resulterar i en snabbhet som är rätt omänsklig. Jag talar om snabbhet som tvång. Och egentligen är det maskinerna (inte minst datorerna) som hela tiden blir snabbare. Inte vi. Maskiner sätter tempot, vi ritarderar snarare och kan knappt ens huvudräkna.
Men eftersom maskinerna är så in i vassen snabba, och det är pinsamt att bli omsprungen av maskin -- kom ihåg, livet är en sport (och jag menar INTE konståkning) -- så springer vi också. Kan man inte vara verkligt snabb (vilket faktiskt är nästan synonymt med känslig och närvarande) kan man åtminstone vara
Det tragiska är att denna vettlösa acceleration sker med politikernas goda minne. Inte bara det, det framställs som UTVECKLING. Inget parti, Mp möjligen undantagen, vågar säga långsammare, lugnare. Mänsklighet är förvisso ett honnörsord. Kanske avses små oaser av mänsklighet i ett för övrigt rasande rusande samhälle.
Tänk er en musiker som spelar alla stycken Allegro furioso (rasande snabbt)... En teoretisk mardröm i konsertsalen, en banal realitet i samhället.
