|
"I livets teater kan endast Gud och änglarna vara åskådare"
(Francis Bacon) |
På tåget läste jag upp, och delade ut, följande flygblad.
Vårt neoteriska samhälle är som en bil utan backspegel och broms. Att köra snabbt är det primära. Men precis som bilen behöver samhället en broms, ett komplement till gaspedalen. Broms betyder eftertanke, att stanna upp och reflektera. Man bromsar för att undvika kollisioner, för att inte missa avtagsvägen som leder till staden Möjlig Lycka, eller för att stanna och rådfråga kartan om vart man egentligen är på väg... Sådana avbrott ses med oblida ögon i vår överljuds-civilisation.
En kultur som hyllar dygderna EFFEKTIVITET, SNABBHET OCH BILLIGHET är ett framrusande tåg på kollisionskurs mot KVALITÉ, EFTERTANKE och MÖJLIG POESI. Livet i ett sådant "optimerat" samhälle är inte människovärdigt. Därför drar jag i nödbromsen...
Tro inte dem som vill inbilla Er att SNABBARE = BÄTTRE, att snabbhet är det samma som utveckling. Det är genom sådan propaganda människan blir en hare (men det är sköldpaddan som vinner loppet).
Utveckling betyder mognad och att blomstra, framsteg bara att man tar ett steg framåt. Jag är lika framstegsvänlig som en bil som står vid branten av en avgrund. Blomstring och mognad har ingenting med snabbhet och effektivitet att göra, däremot med omtänksam bevattning och att inte huvudlöst springa ifrån sig själv.
Farten är som rus, och missbrukarna är legio. Den fartdruckne tycker till slut att snabbhet är det viktigaste som finns. Att bromsa är att beröva honom hans favoritdrog. "Berusa er", diktade Baudelaire, "med vin, poesi och dygd". Så talade poeten...I dag berusar vi oss istället med "3 sorters pålägg"*: Snabbhet, Effektivitet och Bekvämlighet.
Bryr vi oss -- handen på hjärtat -- egentligen om vart Västerlandet är på väg, eller bara om att det ska gå fort?
Har vi lärt oss något av historien om Haren och Skölpaddan? Hastighet räcker inte för att vinna loppet; festina lente är den vinnande filosofin. Nej, vi förstod nog inte sagan. Haren är fortfarande, (ja, mer och mer) vår idol. Han BORDE vinna, hävdar vi envist, blinda för sköldpaddans kvalitéer...
Förr kunde man säga: Den nya ambulansen går snabbare, ger oss större möjligheter att rädda liv. ALLTSÅ är den bättre. Numera klarar vi oss utan mellanledet. Mikron är snabbare än gasspisen, ALLTSÅ är den bättre. Snabbframkallning går snabbare än vanlig dito, ALLTSÅ är den bättre. Osv, osv.
Snabbhetens höga status hör ihop med idén att man ska spara tid. "Tid är pengar" är en populär, allmänt accepterad "sanning", likaså "den som spar han har". Den som har pengar på banken är rik, alltså blir den som sparar tid också rik. Men begreppet "sparad tid" är en lömsk paradox. Icke desto mindre, i denna de "optimala lösningarnas", "sikta mot stjärnorna"-mentalitetens tidevarv, där 100 alltid är bättre än 90, vill tidsspararen bli så rik som möjligt, helst tidsmiljonär. Men det kostar på att bli miljonär. Den inbitne tidsspararen avnjuter sällan sin "vinst" i lugn och ro, vilket vore det mest förnuftiga, utan blir istället en uppskruvad, stressad, neurotisk varelse som ständigt spar men aldrig har. Han är en modern Sisyfos, fjättrad till ett meningslöst arbete. Han är också en Scrooge, som trots sin feta plånbok lever ett fattigt liv. (Han kunde lika gärna ha tomma fickor, hans livskvalitet skulle inte sjunka.)
Våra förfäder, som saknade våra tidsbesparande hjälpmedel, saknade också stressen och dess följdsjukdomar. Allting tog längre tid -- resor, matlagning, tillverkning av gods -- ändå hade de mera lugn och ro. Nu går allting hisnande snabbt... och vi är söndestressade som råttor i bur. Alltså är den besparade tiden ingen verklig vinst, definitivt inte i livskvalitet .
När och om vi inser att tid inte kan sparas på hög, endast brukas väl, kan vi skrota våra tidsbesparande, stressalstrande "hjälpmedel" och börja samarbeta med tiden, istället för att slå den i bojor, och stoppa ner den i en sparbössa, som ändå alltid är tom när man krossar den...
* "En rejäl frukost med färskpressad juice, varmt bröd och tre sorters pålägg." Ur X 2000-broschyr.
De fyra senaste åren har jag den 5-e juli firat Osjälvständighetsdagen (Dependence Day). Detta genom att
kedja fast mig vid ett träd i Kungsträdgråden i Stockholm (respektive Central Park i New York) och där fira mitt beroende. Årets (1997) firande kommer att äga rum i Vadstena hamnpark och vara mindre teatralisk. Det blir en sokratisk stund under bar himmel kring frågor om beroende och oberoende. (Om det regnar blir vi blöta.)
I Kungsträdgården delade jag ut följande flygblad:
Människan har i tusentals år varit prisgiven naturens, överhetens, och familjens nycker. Detta har stämplat henne som en ofri varelse. Tids nog lärde hon sig att domesticera världen. Hon har satt betsel på inte bara djuren, utan på elden, vattnet och vindarna. Hon har kuvat elektriciteten; själva planeten har blivit en undersåte. Hon har slängt familjens barlast och behöver inte längre böja knä inför kungar och påvar.
Men när hon bytte sina gamla kungar mot nya -- Snabbhet, Bekvämlighet, Autonomi -- gick något förlorat. De gamla gudabilderna pulvriserades men på väg till den Nya Kyrkan förlorade hon några av sina bästa sidor: generositet, ödmjukhet mot universum, tacksamhet.
Hon blev en krigare, med mottot: Mitt hem är min borg.
Hemmet är inte bara en borg idag, det är en högteknologisk stridscentral: Krigaren söker skydd bakom tredubbla lås, dörröga, telefonsvarare, Anita, järngrindar, m.m. På gatan bär hon sitt lätta pansar: freestyle och mörka solglasögon.
På ena sidan järnridån står Krigaren, på den andra, resten av världen. I detta ödsliga krig skördas inga dödsoffer, offren bara tystnar, försvinner för omvärlden...
Missförstår mig inte. En egensinnig ensamvarg måste beundras men vår tids Techno-Prometheus är någonting annat. Den som formar sitt öde utan att snegla åt sidorna förtjänar all vår respekt men en Übermensch som bygger sitt liv på avståndstagande är inte samma sak. Låt oss skilja mellan stigande och fallande kungar.
Om vi måste vara kungar, låt oss vara stigande kungar.
Hur ska filosofen göra sin röst hörd? frågar sig Ladislaus Horatius. Han har provat teatraliska happenings (Operation Sköldpadda, Osjälvständighetsdagen), att gå i 1-a Majtåget, att gå som sandwichman på Vattenfestivalen under parollen Stoppa tivoliseringen! -- han har t.o.m. skrivit en bok.
Men det räcker inte. Filosofens stämma förblir spöklik, försumbar, en försagd viskning i vår högljudda högfartskultur.
Som nästa led i sitt offensivt nostalgiska projekt kommer Horatius att utforska rockslagsmärken, under mottot "Knappen är mäktigare än svärdet".
Detta är inte så tokigt som det låter. Det handlar om att sprida memer (tanke-gener), att släppa ut mottankar i den mentala miljön. Det handlar om miljöarbete -- och alkemi.
Det finns förvisso mycket att göra. Trendighetens syror ska neutraliseras ("Jag hänger inte med"), snabbhetsdyrkan ska utmanas ("Långsam"), informationsteknologiens upphöjning till stadsreligion ska ifrågasättas ("Nej till IT" -- Digital logik: utan dator är du en NOLLA".
Medan böcker och föredrag påverkar relativt få människor borde knappar kunna påverka den mentala gatumiljön -- en miljö svårt nedsmutsad med köpta tankar (oftast i form av reklam). Den materiella miljön har sina rötter i den mentala miljön. Om den senare är grumlig och "skitig", hur ska då den materiella kunna vara ren?
Det är detta resonemang som ligger bakom AUMM-knapparna.
(Denna lilla pamflett delades ut utanför Bokmässan -95 i Göteborg, där jag först presenterade AUMM.)