Alltså. Jag fattar inte hur du klarar dig utan mobiltelefon. För nu är
du så där svår att nå igen!
Tacka fan för det. Jag pratar ju med mig själv.
Låter det konstigt? Lever vi inte i kommunikationssamhället kanske? Jag gör just nu en överläggning med mig själv om några viktiga frågor. Me, myself and I. Det är klart att jag inte har tid att svara i nalle då.
Eller så sitter jag på Café Select och konverserar en vacker flicka eller en vän jag inte sett på år och dag. Klart som korvspad att jag inte klipper av samtalet bara för att det ringer. Telefonen avbryter ju
nåbarheten för min vän, eller mitt inre samtal.
Sokrates var en nåbar typ. Han chattade mycket med sin daimon, sägs det. Nog var väl den nåbarheten viktigare än att ständigt vara
kompisarna till lags, att rapportera om "läget" eller om "vad man har
för sig ikväll"?
Sokrates: Hallå? Jamen tjäna Platon. Long time no sea. Äsch, det är bara ett uttryck jag snappat upp från några barbarer. Jaha, vad har du för dig en kväll som denna? Gästabud? Blir det nån booze? Då kommer jag! Och chat, hoppas jag, du vet att jag gillar att prata och förföra ungdomen. Vad sa du? Prata högre, jag står i radioskugga... Ja, jag lovar att inte bli sen. Stående mitt i gatan? Nämen det vet du att jag inte rår för. Jag tror jag har epileptiska anfall. Bry dig inte om det, det kommer också från barbarerna. See you later, alligator.
Dagens moderna nåbarhet är ofta simpel störbarhet. Rätten att störas när
som helst -- och att störa andra -- skrivs väl snart in i FN:s stadgar
om mänskliga rättigheter.
Och nåbarheten är alltid "tele" -- fjärran. Fjärrnåbarhet borde den heta. Att tala med Los Angeles eller Australien (eller åtminstone
Kiruna) smäller naturligtvis högre än att vara närnåbar för bordskamraten. Det
är klart, om det vore tvärtom skulle man inte kunna sälja alla dessa
mobiltelefoner. Då skulle Sverige inte vara ett ledande
mobiltelefonland. Och det vore ju en väldig katastrof!
För Ericsson.
Här finns också en skrämmande sammanblandning av behov och lust.
Ursäkta, jag måste svara" säger nallaren (mobiltelefonmissbrukaren).
Vadå "måste"? Väntar du ett viktigt samtal? Inte det? Då menar du att du har lust att svara! Det är något helt annat. Borde aldrig
sammanblandas. Men det är klart, i en kultur där det onödiga blivit
primärt, där gränsen mellan grundläggande och skapade behov osynliggörs
av såväl media, kommers som politiker, där vi dagligen inspireras att
radera ut gränserna mellan arbete och fritid (vilket innebär att
nallaren har självklar rätt att förvandla den offentliga restaurangen
till sitt kontor, vilket i sin tur innebär att min måltid sammanfaller
med hans arbetstid, full av aptitsläckande samtal) -- ja, i en sådan
kultur talar man till döva öron när man vill dra en skiljegräns mellan
det viktiga och det triviala.
Den finaste nåbarheten hör jag aldrig talas om i
kommunikationssamhället. Den som Sokrates idkade: nåbarheten för sin
inre röst. Den hör hemma i kommunionssamhället. Men dit har vi inte
hunnit än.
Möjligen är vi på väg ifrån den.